Jag vet inte varför jag envisas med att ta ett nytt nummer av Nöjesguiden varje gång jag tittar in hos den lokale skivnasaren. En gång i tiden var Nöjesguiden - med gratistidningsmått mätt – alldeles enastående. Men på senare år har den gått från dålig till rent usel. Och ändå kommer jag hem med skiten, bara för att sedan irritera mej på de taskiga skribenterna, deras löjligt elitistiska, exkluderande sätt att skriva om musik och nöjesliv (”social positionering” i sin tydligaste form), och deras skitnödigt ansträngda försök att verka sååå distanserade och coolt ironiska (kan ingen informera dem om att 90-talet är slut och att ”den ironiska generationen” har vuxit upp nu?).

Hursomhelst, i oktobernumret av ovan nämnda publikation informerar den 25-årige skribenten Nicholas Ringskog Ferrada-Noli (måste man ha med hela sin släkthistoria i sitt namn?) oss mindre vetande om att den traditionella musikjournalistiken är död. ”Rockhistorien” är nämligen, enligt den gode Nicholas, en föråldrad tankekonstruktion som skapats av män för att i någon sorts patriarkal anda trycka ner kvinnor. (Ja, det är precis så flummigt som det låter…) Och nu – menar Nicholas – har idén om att kunna placera in populärmusik i en historisk kontext och identifiera dess rötter tjänat ut sin roll. Nutida musikjournalistik handlar – fortfarande enligt Nicholas – enbart om ”om man gillar en låt eller om man inte gillar den”.

Nicholas text fick mej att tänka på två saker:

För det första har han förstås fel. Att vara kritiker och att recensera handlar naturligtvis inte alls bara om att tycka att något är bra eller dåligt. I så fall skulle ju alla som konsumerar musik (eller någon annan form av konst- eller kulturyttringar) automatiskt också vara kritiker/recensenter, eftersom alla kan ge någon form av subjektivt värdeomdöme om det de lyssnat på (eller sett eller läst). Recenserandet innehåller givetvis långt mycket mer än bara subjektivt tyckande. Det handlar om att kunna placera ett verk i en tradition, och att kunna bedöma hur och i vilken utsträckning det knyter an till (eller avviker från) traditionens ramar. Det handlar om att kunna spåra och identifiera eventuella influenser, och om att jämföra med andra verk inom samma genre. Och så vidare. En bra kritiker/recensent måste därför ha en gedigen kunskap om den typ av kulturyttringar han ska skriva om, och denna kunskap måste vara strukturerad så att den är begriplig både för honom själv och för andra. Och då är det ju alldeles utmärkt att vi har begrepp som ”rockhistorien”, jazzhistorien”, ”litteraturhistorien”, eller ”konsthistorien”.

Det andra – och kanske mer intressanta - jag började fundera över var dock följande: Nicholas Ringskog Ferrada-Nolis (herregud, vilket jävla namn!) inställning är enligt min åsikt representativ för ett slags trend som växt fram inom svensk journalistik under de senaste 10 – 15 åren; en hållning eller attityd hos vissa(framför allt yngre) skribenter som jag i brist på bättre ord väljer att kalla supernaiv. Den supernaiva hållningen kan sammanfattas ungefär så här:

”Jag tycker en jävla massa och har åsikter om praktiskt taget allt – från växthuseffekten till nutida konst till börsutvecklingen till det senaste, hajpade indiebandet. Fast egentligen kan jag i stort sett ingenting om någonting. Men det spelar ingen roll, för jag har rätt att ha åsikter, och bara jag skriker tillräckligt högt så ska jag nog också få mina femton minuter i det mediala rampljuset.”

Man kommer osökt att tänka på kvasi-celebriteter som Paris Hilton eller diverse dokusåpedeltagare. De är visserligen kända och får en massa uppmärksamhet i media. Men deras kändisskap saknar substans; de är kända för att de är kända, typ. Attityden hos de supernaiva skribenterna är inte heller olik hur barn i trotsåldern funkar. ”Jag kastar mat omkring mej och lägger mej på golvet och gallskriker bara för att jag kan.” Om detta handlande sedan har något meningsfullt syfte eller leder till några vettiga, positiva konsekvenser, det är mindre väsentligt.

Den som i Sverige gick i bräschen för denna typ av ”tomma tunnor skramlar mest”-journalistik var förstås Rickspuckot Linda ”jag-kan-egentligen-ingenting-men-har-åsikter-om-allt” Skugge. Ja, det var förstås innan hon lade om stil och blev småbarnsmamma med moderat-åsikter. Och i efterdyningarna av Skugges genomslag har det dykt upp fler och fler i samma stil; kaxiga, högljudda, (oftast) unga skribenter som är väldigt duktiga på att spy ur sej spektakulära åsikter om allt mellan himmel och jord, men som i allmänhet är mindre duktiga när det gäller att verkligen ha kunskaper om ett ämne, att kunna resonera logiskt, eller att kunna abstrahera, höja blicken och se något annat än sitt eget, subjektiva perspektiv på verkligheten.

Med sin text om den traditionella rockjournalistikens död har Nicholas Ringskog Ferrada-Noli iklätt sej rollen som den supernaiva journalistikens nye chefsideolog. Lycka till, Nicholas! Du har säkert en strålande karriär framför dej.

Rolf Hansson

11 oktober 2007, ej tidigare publicerad