Att sila mygg och svälja kameler; tankar om feministers brist på konsekvens

Det sägs ibland att Sverige är världens mest jämställda land. Man kan diskutera huruvida detta stämmer, men man kan nog med stor säkerhet hävda att Sverige är ett av de länder där jämställdhetskampen nått längst. I dagens Sverige har en kvinna samma möjligheter som en man att utbilda sej, skaffa arbete, försörja sej, och göra yrkeskarriär. Hon har samma möjligheter som en man att engagera sej politiskt och påverka samhällsutvecklingen. Hon kan fritt bestämma över sin kropp och sin sexualitet, och fritt bestämma om hon vill dela sitt liv med någon (och i så fall med vem). Om hon väljer att skilja sej eller separera är detta en ganska enkel process, och det är numera inte det minsta socialt stigmatiserande för en kvinna att vara frånskild eller separerad.

Men dessa fri- och rättigheter gäller inte för alla kvinnor i Sverige. För många invandrarkvinnor – framför allt i invandrargrupper från muslimska/arabiska kulturer – gäller helt andra regler. I invandrarfamiljer med rötter i mellanösterns s.k. hederskulturer kämpar ofta de manliga familjemedlemmarna med näbbar och klor för att upprätthålla hemlandets ålderdomliga, patriarkala maktstrukturer. Unga flickor tillåts inte ha något liv utanför hemmet, utan kontrolleras rigoröst av sina fäder och bröder. De tillåts inte delta i idrottsaktiviteter eller i skolans gymnastikundervisning. De tillåts inte läsa vidare efter gymnasiet, eftersom fortsatta studier skulle innebära flytt till annan ort, vilket skulle betyda att familjen inte längre kan kontrollera dem. De tillåts inte ha pojkvänner, och för- eller utomäktenskapliga sexuella förbindelser kan i värsta fall leda till att de hedersmördas. De tillåts inte själva välja sin make, utan gifts ofta bort med en man från hemlandet som valts av föräldrarna eller släkten, osv.

De feministiska debattörer som är tongivande i media tar i allmänhet snabbt fasta på minsta sak som kan uppfattas som ”sexistisk” eller ”kvinnoförnedrande”. Ingen företeelse är för futtig eller för banal, utan minsta skitsak kan blåsas upp till jätteproportioner och presenteras som ett flagrant exempel på det fruktansvärda kvinnoförtryck som råder. Om ett klädföretag publicerar en reklambild med en kvinna i bikini, eller om en politiker säger något skämtsamt om en kvinnlig kollega – ja, då är de publicitetskåta mediefeministerna snabbt framme och hötter med fingrarna. Men när det gäller invandrarkvinnornas situation är de feministiska skribenterna förvånansvärt tysta. Man kan skriva åtskilliga spaltmetrar om H&M:s underklädesreklam, men det faktum att 10 000-tals kvinnor i dagens Sverige lever i ett sociokulturellt klimat som ur jämställdhetssynpunkt är rena medeltiden, det talar man tyst om. Vad kan detta bero på?

Svaret är enkelt. De flesta av de feminister som är tongivande i media har sin politiska hemvist på vänsterkanten. Och bland vänsterdebattörer finns en mycket stark oskriven lag som lyder: Du får inte säga något negativt om invandrare eller invandrarkulturer, för då är du rasist. Och den som brännmärkts som ”rasist” eller ”främlingsfientlig” fryses med automatik ut och får inte längre delta i det offentliga samtalet.

Det finns åtskilligt att säga om den politiska korrekthet som så ofta ligger som en kvävande filt över svensk samhällsdebatt. I detta sammanhang tänker jag dock nöja mej med att konstatera att det knappast ökar feministernas trovärdighet att de så envist tiger om kvinnoförtrycket bland invandrare, samtidigt som de är så snabba att påvisa minsta tecken på sexism eller kvinnoförtryck i det svenska majoritetssamhället.

Rolf Hansson

Maj 2006, ej tidigare publicerad