Dessa bägge texter kommer som synes från skolvärlden, och används i undervisningen i årskurs 8. Detta vet jag med säkerhet, eftersom en 14-åring jag känner kom hem med eländet och var gråtfärdig för att hon inte fattade vad det stod. Texterna används närmare bestämt i något som kallas ”ämnesreflektion”. Det innebär att eleverna får en stencil med en av ovanstående texter. (För de läsare som eventuellt inte fattat – och det är i detta sammanhang absolut inget att skämmas över – så handlar den första texten om SO-ämnen och den andra om svenska.) På resten av papperet ska eleven sedan göra en egen, skriftlig bedömning av sin arbetsinsats och kunskapsnivå i det aktuella ämnet, och avslutningsvis skall denna skriftligen kommenteras av läraren. Texterna ovan, och det sätt på vilket de används i undervisningen, ger på flera sätt en utmärkt bild av den svenska skolans kollaps.

För det första är båda texterna – och i synnerhet den första – paradexempel på kvasiakademisk prosa där abstrakta fraser staplas på varandra utan att det någonsin ges några exempel på vad alla de stora orden egentligen betyder i praktiken. Den första texten är så luddig och abstrakt att man t.o.m. som någorlunda välutbildad vuxen har svårt att förstå den. Bristen på konkretion gör att kursmålen i praktiken kan tolkas nästan hur som helst; de kan betyda allting och betyder därmed ingenting. Hur ska man t. ex. tolka en fras som förstå samband och sammanhang i både nutid och förfluten tid samt se hur det kan påverka framtiden? Vad ska eleverna egentligen lära sej? Innebär det t. ex. att de ska läsa om franska revolutionen och förstå hur upplysningstidens idéer lever vidare i dagens samhälle? Eller betyder det att de ska fatta att en tusenlapp som sätts in på banken kommer att förränta sej? Om detta vet både vi och de stackars eleverna föga, eftersom läraren väljer att formulera sej i dunkla, abstrakta, till intet förpliktigande fraser. Kanske vet han eller hon inte ens själv vad kursen i praktiken ska innehålla… Och vad betyder egentligen ett begrepp som till åldern anpassad skönlitteratur? Det finns intellektuellt brådmogna 14-åringar som mycket väl kan tillgodogöra sej kvalificerad vuxenlitteratur, medan andra i samma ålder har svårt att ta sej igenom ”Berts betraktelser”.

För det andra: Att sån kvasiintellektuell snömos som presentationen av SO-kursen används i lärarnas kursplanering är förstås illa nog. Att man dessutom lägger fram smörjan för eleverna måste betecknas som en pedagogisk katastrof. Hopplöst svårlästa texter med meningar som känns längre än ett intensivpass på Friskis & Svettis - SO-texten har ett LIX på 59! - och massor av svårbegripliga, abstrakta ord gör förstås att den genomsnittliga fjortisen inte fattar ett dugg av innehållet. Och vad blir resultatet? Kommer eleverna att studsa upp och ner i bänkarna med ögon som lyser av iver att få inhämta nya kunskaper? Nej, resultatet blir nog snarare ett uppgivet ”jag fattar inte”, följt av klassikerna ”fan vad tråkigt” och ”varför ska vi göra det här?”. Och det är inte svårt att förstå. En skola som inte kan ge klara, tydliga svar på vad eleverna ska lära sej och varför kommer inte heller att få några positiva, studiemotiverade elever.

Rolf Hansson

24 oktober 2007, ej tidigare publicerad