I en debattartikel i Kvällsposten 2006-02-13 diskuterar Per Garthon och hans fru Drude Dahlerup, professor i statsvetenskap, den aktuella uppståndelsen kring Jyllands-Postens Muhammed-teckningar. De åsikter som Garthon & Dahlerup framför är inte speciellt överraskande, utan snarare ganska förutsägbara i sin politiska korrekthet. De kritiserar Danmark för landets tuffa och restriktiva invandrings- och flyktingpolitik, och menar att man i Danmark gett efter för rasistiska och främlingsfientliga krafter och låtit dessa få politiskt inflytande. Deras budskap är att vi i Sverige inte bör solidarisera oss med danskarna i frågan om Muhammed-teckningarna.

Det riktigt intressanta i Garthons & Dahlerups text kommer emellertid i dess slutkläm, där de i klartext säger det som andra politiskt korrekta debattörer annars bara brukar antyda. De hävdar nämligen följande:

I en globaliserad värld måste vi respektera också andra kulturers tabun. Ska tabun raseras måste det göras av personer inom den kulturkrets där de gäller. Den muslimska världens sekularisering och demokratisering måste vara dess eget verk.

Vad betyder egentligen dessa påståenden, och hur ska de tolkas när det gäller muslimer som lever i sekulariserade, västerländska samhällen som t. ex. Sverige eller Danmark? Jo, i klartext innebär detta krav på respekt för ”andra kulturers tabun” att det svenska majoritetssamhället – som ju i religiöst hänseende kan sägas vara sekulariserat kristet – inte har rätt att rikta kritik mot värderingar, föreställningar och beteendemönster som finns i den muslimska kulturkretsen. Kort sagt: ”vanliga svenskar” (eller danskar eller norrmän) får inte vara kritiska mot islam.

Vi kan t. ex. tänka oss följande scenario: En svensk socialsekreterare utreder förhållandena i en muslimsk familj där dottern misstänks vara utsatt för hedersvåld. Flickans pappa och äldre bröder erkänner att de slagit och hotat flickan, men menar att detta var nödvändiga bestraffningar eftersom hon brutit mot religiösa tabun. Eftersom familjen här hänvisar till sin religion blir det - om man ska följa Garthons & Dahlerups direktiv - omöjligt för den svenska socialarbetaren att kritisera eller ifrågasätta deras beteende. Om man ifrågasätter den muslimske faderns rätt att misshandla sin dotter för att hon exempelvis visat sej offentligt utan slöja – ja, då ifrågasätter man ju indirekt även hans religion och de tabun som denna religion innehåller. Och, aja baja, så får man inte göra! I en globaliserad värld måste man ju som bekant respektera även andra kulturers tabun. Alltså är det bara för socialsekreteraren att lägga ner utredningen och låta flickan fortsätta bli slagen och hotad.

Det kan tyckas orimligt att dra så här långtgående slutsatser av Garthons & Dahlerups resonemang, men jag är övertygad om att det leder till sådana absurda konsekvenser om man konsekvent följer principen om ”respekt för andra kulturers tabun”. Tänk bara på de juridiska diskussioner som fördes under 1990-talet, då vissa debattörer på fullt allvar menade att en invandrad muslimsk man som döms för hustrumisshandel bör få lindrigare påföljd än en svensk man som döms för samma brott, eftersom den muslimske mannens kulturella och religiösa ursprung då bör ses som en förmildrande omständighet! Man menade alltså att eftersom det i arabisk/muslimsk kultur i högre grad är accepterat att en man tillrättavisar sim hustru med hjälp av våld, så skulle hustrumisshandel i ett muslimskt äktenskap anses som ett mindre grovt brott.

I förlängningen kan ett sådant resonemang som Garthon & Dahlerup för också leda till den fullständigt bisarra konsekvensen att vad som helst kan rättfärdigas bara man hänvisar till religion. Hur kan vi fördöma Al Qaidas terroristdåd? De följer ju bara sin religiösa övertygelse och de värderingar som i deras kultur hör samman med religionen. Och främmande religiösa övertygelser och därmed vidhängande kulturella mönster måste ju respekteras i dagens globaliserade värld.

Jag undrar om Gahrton & Dahlerup och dras meningsfränder själva inser vidden av sin naivitet. I sin iver att vara politiskt korrekta och visa respekt och förståelse för alla (för oss) främmande kulturer och religioner bidrar de istället på sikt till att grundläggande mänskliga rättigheter som demokrati, yttrandefrihet, åsiktsfrihet och trosfrihet hotas. De predikar tolerans, men vilka vinner på om vi efterlever deras budskap? Jo, de som står för intolerans och förtryck.

Rolf Hansson

februari 2006, ej tidigare publicerad